Sista lektionen igår så hade läraren kommit överens med en i klassen om att han skulle spela gitarr samtidigt som vi tillsammans sjöng en liten refräng som skrevs upp på tavlan. Inte nog med att det kändes som att jag var ett dagisbarn på nytt, det kändes dessutom som att vi spolade tillbaks tiden sisodär.... 100 år? Låten handlade typ om att vi gav våra hjärtan till Gud (wtf?).. Och jag höll på att SPRÄNGAS så fort fröken öppnade käften och började sjunga, haha! Herregud. Då ska man veta om att hon har grått hår och beter sig rätt gammalmodigt redan. Hon sjöng liksom lite som att det var någon slags opera.. Högt och tydligt, och hon låg hela tiden i ett alldeles för ljust tonläge. Jisses alltså. Önskar att jag hade filmat så jag kunde dela med mig av helhetsupplevelsen irl.

Dessutom, för att återkomma till det här med dagisbarn. Läxan till nästa vecka är att skriva en "namndikt". Alltså en sån här där man skriver sitt namn lodrätt och kommer på ett ord som passar in på en på varje bokstav. Som man typ gjorde när man var liten, haha! Känns som en rätt låg nivå för ett gäng komvuxelever, eller? Jaja, jag klagar inte. Tycker rent av att det är rätt kul faktiskt. HEHE..

---